FiLMANiA

Postal - 2007
Uwe Boll
Betyg: 0


Först vill jag ge mig själv en eloge för att jag suttit igenom den här så kallade filmen, eller kan man ens kalla det för film? Jag ser den mer som en septiktank fylld till kanten av illaluktande diarré från magsjuka hundar. Det borde finnas en medalj i DVD-fodralet som man kan ge sig själv för att man överlevt dessa 109 minuter av nålar i ögonen.

Filmen är, som alla säkert redan vet, löst baserad på det kontroversiella datorspelet Postal 2. Huvudpersonen i spelet kallas the Postal Dude, vilket är lika slående som spelet självt. Några betonade egenskaper i spelet var att man kunde döda allt som rörde sig, använda en levande katt som ljuddämpare till sina vapen och pissa på personer tills de började spy. Visade man snoppen åt polisen blev man efterlyst.

Handlingen i filmen går kortfattat ut på att allt går åt helvete. Dude (Zack Ward) lever ett värdelöst liv i den lika värdelösa staden Paradise. Han är i desperat behov av pengar och söker upp sin kultledande farbror "Uncle Dave" (Dave Foley). Deras planer för snabba stålar slutar i att hela staden vill se dem döda, inklusive ett gäng talibaner med Usama Bin laden i spetsen.

Zack Ward gör sig rätt bra i huvudrollen som Postal Dude, i alla fall gällande utseendet - han en övertygande kopia av the dude i spelet. Däremot är skådespelet från honom, och alla andra i filmen, värre än i ett bortklippt avsnitt ur "Days of our Lives". Inte ens Uwe Boll klarar av att spela sig själv i den här illaluktande smörjan. Verne Troyer, som även medverkar i spelet, lyckas dock framhäva något som skulle kunna antyda på utstrålning. Och det lyser nästan lika starkt som den där dildo-ficklampan han viftar runt med.

Jag trodde jag visste vad jag gav min in på. Där när jag slog mig ner i soffan och började titta på den senaste biprodukten av filmforumens mest hatade människa. Jag visste att det skulle vara olidligt dåligt, smaklöst, värdelöst framfört med uselt manus och eländiga skådespelarprestationer. Men det är sådant jag tycker om att underhålla mig själv med sena helgmorgnar med baksmälla och frukost i soffan. Här trodde jag mig alltså ha den ultimata kandidaten i genren "bakis-film". Men hur skulle jag, ens i min vildaste bakfulla fantasi, kunnat föreställa mig detta? Detta som Uwe Boll (huvud) hade kommit fram till i sin bisarrt deformerade ekorrskit i huvudet som han kallar för sin hjärna. En skadeskjuten utter med en rostig spik genom huvudet har mer underhållningsvärde än det här. Och då är frågan; hur underhållande är en skadeskjuten utter med en rostig spik genom huvudet?

Det är så bedrövligt och uselt att det inte ens kommer i närheten av ordet komiskt. Deprimerande är det bäst beskrivande adjektivet jag kan hitta i en ordbok. Det är fullkomligt miserabelt, alltihop. Jag kan se hur Boll verkligen försökt till det yttersta med att pressa in så mycket tabubelagd "humor" och politiskt inkorrekta ämnen i varje scen. Det är bland annat barn som blir skjutna, det dras judeskämt med anknytning till förintelsen, poliser använder handikappade för att tjäna pengar och så vidare. Listan är lång. Men här saknas helt den finess, timing eller skådespel som skulle behövas för att man ens ska lyckas trycka ur sig litet fniss.

Slutligen kan jag medge att som filmatisering av spelet Postal 2 så är det den bästa återspeglingen som gjorts av ett spel i hela världshistorien. Spelet och filmen går utan tvekan hand i hand. De är båda precis lika bisarrt dåliga och vrickade med en lika absurt låg och usel kiss och bajs humor.
 

Men finns det då något som överhuvudtaget är värt att se i den här filmen? Tja, de sista två minuterna, med det dansande "paret" under "fyrverkerierna", är en klockren scen värd en femma. Men vad är två minuter av strålande underhållning mot 106 minuter av stinkande skunkkadaver i en pöl av diarré och spyor?

Uwe Boll ser det här som sin viktigaste film genom tiderna. 

IMDB