Recension - Public Enemies
Den här veckan blev det en liten weekend i Stockholm och då var det ju klart att man tog tillfället i akt att gå och se en film på bio. Oturligt nog så var alla platser, eller i alla fall de som inte innefattar längst fram längst till höger, upptagna till smygpremiären av Tarantions ”Basterds”. Så det fick bli Manns senaste ”Public Enemies” istället.
Public Enemies
2009
Michael Mann
Betyg: 3-
Michael Mann, regissören som gav oss storstjärnorna Robert DeNiro och Al Pacino på varsin sida om lagen i den actionpackade thrillern Heat. Nu är han tillbaka med lite av samma koncept igen, fast några årtionden bakåt i tiden och med Johnny Depp och Christian Bale på respektive planhalva. Men vad som var upplagt för succé, och vad som kunde ha blivit Manns comeback, faller istället ner bland resten av hans senaste verk i lådan med etiketten ”mediokert”.
Public Enemies utspelar sig i USA under mitten av 1930-talet, den stora depressionens årtionde. Historien är löst baserad på gangsterlegenden John Dillinger (Johnny Depp), bankrånaren som vann sympati från allmänheten med uttalanden som ”vi är här för bankens pengar, inte era pengar”. Och även fast Dillingers motto var ”ta från de rika och ge åt sig själv” så blev han lite av en Robin Hood symbol i folkmun. De omtalade rånen resulterade i hårdare tag från polisen som under ledning av Melvin Purvis (Christian Bale) tog upp jakten på Dillinger och hans kumpaner Baby Face Nelson (Stephen Graham) och Pretty Boy Floyd (Channing Tatum). Den ökända jakten lade de första byggstenarna för den federala poliskåren FBI.
Förväntar man sig ett biografiskt porträtt av Dillinger kommer man direkt att bli besviken. Alla som förväntar sig en episk gangsterrulle i stil med Goodfellas kommer även de att bli besvikna. Allt den här filmen tycks gå ut på är att råna banker, fly från flängelsen och skjuta hej vilt med Thompson maskingevär. Visst var det också det som John Dillingers sista månader i livet gick ut på. Men hur intressant är det att se på när man inte har den minsta aning om vem Dillinger egentligen är, eller någon av de andra karaktärerna heller för den delen.
Christian Bale och Johnny Depp må höra till 00-talets största skådespelare, men jag kan inte säga att man märker det i den här filmen. Om det sedan är deras eller Manns fel är svårt att säga. Jag lägger skulden på alla tre.
Fotot är en annan sak man retar upp sig på. Det kalla och råa digitala fotot prickade Mann in rätt i Collateral (2004), men det går absolut inte hand i hand med det estetiska 30-tals USA. Bitvis känns det som att man tittar på en lite mer påkostad tv-serie. Det känns ofärdigt, varken slipat eller polerat, som en råkopia av filmen. Actionscenerna är i alla fall energiska och puls höjande med riktigt schysta ljudeffekter. Och tur är väl det, annars hade man fått gäspa sig igenom hela filmen.
Men trots alla ovannämnda skavanker så kan jag inte ljuga om att filmen ändå var rätt underhållande, eller i alla fall till en viss grad. Den kom inte i närheten av förhoppningar eller förväntningar, inte heller väckte den några som helst känslor för dess karaktärer. Men i slutändan kan jag inte säga att det är en usel film, men heller ingen bra film. Det är ännu en medioker film från Michael Mann helt enkelt.
Public Enemies2009
Michael Mann
Betyg: 3-
Michael Mann, regissören som gav oss storstjärnorna Robert DeNiro och Al Pacino på varsin sida om lagen i den actionpackade thrillern Heat. Nu är han tillbaka med lite av samma koncept igen, fast några årtionden bakåt i tiden och med Johnny Depp och Christian Bale på respektive planhalva. Men vad som var upplagt för succé, och vad som kunde ha blivit Manns comeback, faller istället ner bland resten av hans senaste verk i lådan med etiketten ”mediokert”.
Public Enemies utspelar sig i USA under mitten av 1930-talet, den stora depressionens årtionde. Historien är löst baserad på gangsterlegenden John Dillinger (Johnny Depp), bankrånaren som vann sympati från allmänheten med uttalanden som ”vi är här för bankens pengar, inte era pengar”. Och även fast Dillingers motto var ”ta från de rika och ge åt sig själv” så blev han lite av en Robin Hood symbol i folkmun. De omtalade rånen resulterade i hårdare tag från polisen som under ledning av Melvin Purvis (Christian Bale) tog upp jakten på Dillinger och hans kumpaner Baby Face Nelson (Stephen Graham) och Pretty Boy Floyd (Channing Tatum). Den ökända jakten lade de första byggstenarna för den federala poliskåren FBI.
Förväntar man sig ett biografiskt porträtt av Dillinger kommer man direkt att bli besviken. Alla som förväntar sig en episk gangsterrulle i stil med Goodfellas kommer även de att bli besvikna. Allt den här filmen tycks gå ut på är att råna banker, fly från flängelsen och skjuta hej vilt med Thompson maskingevär. Visst var det också det som John Dillingers sista månader i livet gick ut på. Men hur intressant är det att se på när man inte har den minsta aning om vem Dillinger egentligen är, eller någon av de andra karaktärerna heller för den delen.
Christian Bale och Johnny Depp må höra till 00-talets största skådespelare, men jag kan inte säga att man märker det i den här filmen. Om det sedan är deras eller Manns fel är svårt att säga. Jag lägger skulden på alla tre. Fotot är en annan sak man retar upp sig på. Det kalla och råa digitala fotot prickade Mann in rätt i Collateral (2004), men det går absolut inte hand i hand med det estetiska 30-tals USA. Bitvis känns det som att man tittar på en lite mer påkostad tv-serie. Det känns ofärdigt, varken slipat eller polerat, som en råkopia av filmen. Actionscenerna är i alla fall energiska och puls höjande med riktigt schysta ljudeffekter. Och tur är väl det, annars hade man fått gäspa sig igenom hela filmen.
Men trots alla ovannämnda skavanker så kan jag inte ljuga om att filmen ändå var rätt underhållande, eller i alla fall till en viss grad. Den kom inte i närheten av förhoppningar eller förväntningar, inte heller väckte den några som helst känslor för dess karaktärer. Men i slutändan kan jag inte säga att det är en usel film, men heller ingen bra film. Det är ännu en medioker film från Michael Mann helt enkelt.
trailer
Kommentarer
Trackback
